what a feeling...
I måndags va jag med på min aldra första träning med spel. Jag kan knappt skriva med ord hur underbart det är att vara igång igen efter 6 månaders rehabilitering efter min 5:te och förhoppningsvois sista operation. Jag kände mig som när jag var barn och spelade fotboll, LYCKA. Pirret for genom kroppen och jag kände att adrenalinet började pumpa för att jag var så glad. Det va länge sen fotbollen gav mig lycka så det va en oväntat possetiv reaktion från min sida. Tänkte att det kanske skulle kännas konstigt eftersom mina tre senaste år bara har bestått av operationer och rehab och en dröm av att ha hela knän.
Förra försesongen sa jag till alla och till mig själv att detta DETTA skulle bli min sesong. 2008 skulle bli min comeback efter allt strul men mitt vänstra knä. I min andra träningsmatch händer det som absolut inte skulle hända, det ingen trodde skulle hända. Jag kände sekunden innan det small att det va kört men kunde inte göra nått. Ångest, gråt, smärta och akuten va inte det jobbigaste för mig utan de va vad alla andra skulle säga och tro för det föregående hade jag redan varit med om. Jag sa till killarna i ambulansen
-mitt korsmand är av!
-hur vet du de?, det får en läkare kolla på!
-okej, men jag kände när det gick av, jag har känt de förut.
Ja det kanske låter konstigt men så va fallet.
Aja, det va det gamla och tråkiga, men som kan va ganska skönt att ta upp i bland eftersom mitt liv har bestått av just fotboll så är det ganska svårt att undkomma.
Längtar till träningen på måndag, nu när det har börjat bli får också! ååå jag är så glad! =D
puss&kram
